Är ditt liv en dans eller en kamp?

Jag skriver det här inlägget efter att i lördags ha dansat vilt och lyckligt i fyra timmar och somnat varm och glad och svettig hemma i min säng. Dansen har alltid betytt så oerhört mycket för mig men för mindre än ett år sedan var det inte möjligt att dansa och jag visste inte om det någonsin skulle kunna bli det igen. Jag är så oerhört tacksam över det liv jag lever. Låt mig berätta min historia för dig!

Något som skulle ha kunnat vara det värsta som hänt mig blev den största gåva som jag någonsin fått.
Jag har levt ett innehållsrikt liv där jag sällan har suttit stilla och där jag oftast har sett till att genomföra det jag drömt om och haft en önskan om att göra. Livet gick snabbt och jag har ställt ganska höga krav på mig själv, ibland lite för höga.
Det räckte inte med att drabbas av utmattning för att jag skulle vila. Jag strävade ständigt framåt och jag kunde sällan nöja mig med ett okej resultat. Jag fick helt enkelt inte göra misstag, jag fick inte ha några sprickor i fasaden. Naturligtvis bad jag väldigt sällan om hjälp, jag skulle ju klara allting själv.
Det var inte ofta jag gav mig själv tid att tänka efter.
Kan du känna igen dig i det här? Är du också en högpresterande doer?

I april 2000 drabbades jag av borrellia och blev medicinerad med antibiotika. Jag blev givetvis bättre, men jag blev inte bra.
Under sommaren 2020 blev jag successivt sämre men jag fortsatte ändå att gå till jobbet. Jag hade klienter som behövde mig och i tider av covid kände jag att jag svek mina kollegor om jag stannade hemma.
Så kom en dag i augusti för ett och ett halvt år sedan nu då jag vaknade med yrsel. Jag hade ett viktigt besök på arbetet och jag bestämde mig för att inte göra den det berörde besviken så jag ringde till min chef och sa att jag skulle jobba fram till lunch och sedan söka upp en läkare. Jag minns ännu hur dåligt jag mådde över att behöva sjukskriva mig men jag hade inget val. När jag slutade vid lunch hade jag svårt att klara av den korta promenaden hem. Det var som om benen inte längre förstod vad hjärnan försökte säga till dem. Väl hemma fick jag ringa 1177 och jag blev akut inlagd för observation.
Här började min resa från rullstol till att lära mig att gå igen. Den har varit lång.
Jag blev kvar på sjukhuset under en period och jag blev kvar i rullstolen i över ett halvår.
Allt det här ledde till att jag plötsligt, för första gången i mitt liv, var hjälplös. Att gå från sängen till toaletten var en kamp och jag tvingades många dagar välja mellan att duscha och att diska.
Det är precis här gåvan finns.
Jag blev tvungen att lära mig att prioritera.
Jag blev tvungen att släppa in andra människor.
Jag lärde mig att även jag behöver andra och att det inte är ett misslyckande att ta emot en utsträckt hand.
Jag upptäckte att min styrka ligger i min svaghet och att min framgång ligger i mina begränsningar.
Så mycket av mitt falska ego dog!
Självklart fanns det stunder då jag grät i frustration över att inte längre klara allting på egen hand. Ändå kunde jag genom hela resan se den stora gåvan i det som jag idag kallar egodöd.
Jag insåg ganska snabbt att jag hade ett val. Jag kunde välja att göra mig till offer och ligga i sängen och tycka synd om mig själv. Jag kunde också välja att äntligen komma till ro och ta mig tiden att komma fram till vad jag egentligen vill. Jag kunde välja att se gåvan i det som hänt. Så jag började se på min situation som ett äventyr och en skola. Jag började lära mig att acceptera mig själv precis som den jag var just då. Jag sänkte kraven och firade det jag faktiskt ändå lyckades åstadkomma.

Här väcktes en längtan i mig att ge samma gåva till andra människor. Det var en längtan efter att få dela med mig av budskapet om att det går att leva i självacceptans och i medkänsla för oss själva, att det går att hitta en ovärderlig skatt mitt i det som andra kanske skulle betrakta som sopor, en gåva i livets svårigheter.
Med det som bakgrund valde jag att utbilda mig till coach.

Du behöver inte vänta tills du kryper innan du lär dig att sätta gränser och acceptera dig själv för den du är.
Livet måste inte rasa innan du kan bygga en hållbar tillvaro.
Du kan börja idag.
När du börjar säga nej till sådant som du inte vill eller har kraft för då kan du börja säga ja till sådant som du verkligen vill bjuda in i ditt liv.
När du sänker tempot och låter ditt liv sakta ner så kan du tydligare höra din egen inre röst och det blir lättare för dig att hitta den väg som du är kallad att gå.
När du vågar släppa in andra och be om hjälp så stärker du dina relationer och de blir djupare än de varit tidigare.

Jag tar gärna emot dig som känner att du berörs av det här budskapet.
Livet var aldrig tänkt att vara en kamp.

Självklart jobbar jag digitalt.
Du är välkommen ❤️

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.